Igår var en jobbig kväll och som vanligt ville jag/orkade jag inte prata med någon om det. Jag funkar så ibland, måste filosofera själv först, sen kommer det med tiden. Tack.

Det börjar bli allvar, kärleken är stor från bådas håll. Jag har aldrig träffat en kille som är så bra som honom. Vi är på samma nivå...Ingen som är starkare/svagare än den andra. Han är stark, snäll, driftig, genuint omtänksam, känslig och varm.

Jag förstår honom. Han förstår mig. Jag tänker aldrig förändra vissa saker. Om detta går...Om det nu går att få allt, ja då blir ingen lyckligare än mig! För varför ska man nöja sig? Nej, inte min grej.

Idag började jag dagen med 30 minuter  på bandet, har nu ätit god frukost och ska hoppa in i duschen, pula lite hemma, prata med Z och sen åka och jobba.

Önskar er en fin Onsdag. Kram