j

Första veckan så ville jag bara packa min väska och fly landet. Nää ok, inte riktigt. Men såhär. Man fick ett snabbt uppvaknande och man kördes in i jobbet från dag ett. Som bambi på is svarade man nervöst i servicetelefonem och hoppades att det inte skulle vara nåt alltför stort problem gästerna hade. Men det var det såklart alltid. Men man fick kött på benen och lärde sig. (Lär sig fortfarande).

Min första tid här nere, så hängde jag mycket med vår läkare, som också är vår sammarbetspartner. Vi blev bff´s. Jag tycket han var såå skön, rolig, äventyrlig, galen, egen och personlig. Vi festade, gick på middagar, han presenterade mig för alla. Jag hängde med han och hans gäng, rika läkare, hotellägare osv. Det var kul. Ett tag. Tills jag inte tyckte det mer. Det blev för mycket snack om affärer och slutade att kännas äkta. Så jag la ner det.

Träffade H och blev dödligt förälskad. Levde "samboliv" med honom och var världens lyckligaste tjej. Kände att nu har jag ALLT här nere. Ändå från början var det några tvivelfjärilar som virvlade runt i magen..små saker, men många. Men jag ignorerade det. Vi var minsann kära på RIKTIGT, vi har nåt som ni aldrig kommer förstå..vi är inte som alla andra här. Vi håller ihop. Veckorna gick och allt var bra. Jag ignorerade alla små tecken..som..."Varför är det alltid jag som får komma till han efter vi har tjafsat om något?" " Var han verkligen på väg att ringa mig , då han skulle flytta till Fedje?"

Iaf, fick mig en rejäl käftsmäll!! (Bokstavligen talat alltså) Mådde rejält dåligt ett tag. Ni vet sådär på riktigt..kunde inte sova, inte äta, gottade mig i mitt egna missery med westlife, vin och gråt. Var så förvirrad. Ville vara stark...ge det bara lite tid, det här känns ju så äkta på något vis? Ni ska minsann inte få ha rätt om detta. Fick inte de svar jag behövde. Behövde ett avslut eller en fortsättning. Men så äntligen i förrgår, fick jag svar på mina frågor jag så desperat undrat över. Det var liksom det jag behövde. Ett avslut. Svar på mina frågor. Och jag kan säga, ett BERG försvann från mitt hjärta. Inte en liten sten..ett berg. Att veta och ev må dåigt, över att det inte blev som man tänkt, lever inte upp till den känslan jag fick i förrgår. Jag blev stark igen. Denna person, som egentligen bara fått mig att må dåligt, fick mig att bli stark igen! Och jag är så tacksam för detta. Önskar honom allt gott ( Är inte bitter det minsta, och det är också så himla skönt, ni anar inte) Och hoppas han finner det han söker.

Tänk på det, avslut, hur viktigt det är. För att kunna gå vidare, vad det än gäller.

Så, nog om det.

Nu börjar det mörkna här i Bodrum, men jag hygger mig med datorn hemma hos S. En person som får mig att må bra. Skulle egentligen gått ut idag, men tröttheten tog över. Högsäsongen börjar kännas rejält. Har lärt mig massa vikitga saker inne i kontoret nu, det här med ekonomi som är super vikigt, men som var svårt i början, vi är ju bara två också..det här med tiden, räcker inte alltid till. Men nu är vi back on track!

Tack för att du lyssnade på mig, hjärtat mår bra, magen mår bra, Jag mår bra igen!

Önskar er alla en fin kväll!

P.s Snart kommer H, ååååh vad jag längtar!

Hej så länge!