Jag är en hemsk människa. Jag är elakast i stan. När du gråter, brister mitt hjärta. Jag klarar inte av att se, inte höra. Förlåt! Men något som är snäppet elakare är att leva i en fejkrelation. Att leva med sin partner i tron om att man är på samma nivå..att inte vara helt ärlig, att undvika prata om viktiga saker såsom framtid, drömmar och mål. Gemensamma och individuella.

Jag planerade inte det här. Absolut inte. Jag åkte inte ner till Turkiet för att göra slut, för att se dig gråta. Det kom oväntat, även från min sida. Jag bara känner att (Brutal ärlighet) jag är inte kär i dig. Jag är kär i kärleken vi delat. jag har känt mig otroligt utvald och speciell. Jag ville bo med dig i Turkiet under sommaren för att dela spänningen med dig, det skulle vara vi, jag Z s flickvän som alla nyfiket skulle fråga om. k skulle komma ner och hon skulle se oss och jag skulle känna mig otroligt utvald. Vi två mot världen i gumbet, där alla andra byter partners som strumpor. Spännade och känslan är trillande.

 Jag planderde inte det här. Jag mår jättedåligt av att ha sårat dig, jag har nog varit självisk. Vältrat mig i känslan du fått mig att känna. All kärlek du ger. Men jag lovar och svär, hade jag kommit på detta tidigare hade jag ALDRIG låtit det fortsatt.

DU kommer hitta kärleken igen. DU är en otroligt fin kille, låt aldrig någon annan få dig att tro något annat.

Det sista du sa till mig innan jag åkte var, jag önskar dig ett gott liv och vill bara att du ska vara lycklig. Jag ser detta som ett tecken på att det vi delat verkligen betytt något. För det har det, tro aldrig något annat.

Förlåt.